Isbrytning i Sverige utförs idag av tio isbrytare som bryter is runt Sveriges kuster för att göra det möjligt för handelsfartyg att använda de svenska hamnarna året runt. 
Normalt pågår isbrytarsäsongen från nyår till slutet av maj. 
Isbrytning har bedrivits i Sverige sedan slutet av 1800-talet och sedan 1926 sköts den av staten. 
Ansvaret för isbrytningen ligger hos Sjöfartsverket och verksamheten leds från isbrytarledningen i Norrköping. 
Bemanningen av isbrytarna sköttes tidigare av Marinen, men sedan år 2000 är besättningarna civila. 
Den totala kostnaden för den svenska isbrytningen ligger på drygt 200 miljoner kronor per år, och för att ekonomiskt effektivisera isbrytningen sker ett stort samarbete mellan samtliga Östersjöländers isbrytartjänster. 
År 2000 var det över 30 år sedan någon av de viktiga Bottenvikshamnarna varit tvungen att stänga på grund av isförhållandena.

Innan Sverige byggde sina första isbrytare blev Östersjön och även västkusten vid svåra vintrar ofarbara från att isen lade sig i november till islossningen i maj utan att något kunde göras åt det. 
Detta innebar att de svenska segelskutorna, som var byggda av trä, blev hamnliggande en stor del av året. 
Under senare delen av 1800-talet blev ångfartyg allt vanligare och eftersom dessa var byggda av stål fanns nu kraften och styrkan i skrovet att gå i is.

De första svenska isbrytarna ägdes privat eller kommunalt och nyttjades till att hålla de större hamnarna öppna. 
Den första var Isbrytaren som sjösattes vid Lindholmens varv 1883 för att kunna hålla Göteborgs hamn isfri, även under de strängaste vintrar. 
Isbrytaren kunde bryta upp till 60 centimeter tjock is utan vallar. 
I issörja fungerade hon dock sämre och 1893, när all trafik behövde assistans från Skagen, räckte inte en enda isbrytare till. 
År 1895 levererades därför Isbrytaren II, som var av så kallad svensksundstyp. 
Typnamnet kom av att fartygets förskepp var designat efter den svenska kanonbåten Svensksund, som hade visat sig vara väl lämpad för gång i is. 
Skillnaden mellan denna skrovform och tidigare isbrytares var att svenskundstypen hade mer skarpa konkava linjer i förskeppet. 
Isbrytaren II fungerade så mycket bättre att den snart kom att ersätta Isbrytaren helt. 
I början av 2000-talet låg svensksundsprincipen till grund för hur isbrytare runt hela världen utformas.

Malmö hamn lät 1894, på Kockums varv i staden, bygga isbrytaren SS Bore av Hamburgerklass med tillverkningsnummer 70 och med fartygsbeteckning SELA för isbrytning i Malmö hamn och unik såtillvida att hon nu är världens äldsta isbrytare. 
Ångmaskinen tillverkades av Motala Verkstad med tillverkningsnummer:664.
Fartyget var också ämnat som reserv, post och passagerarfärja mellan Malmö och Köpenhamn för svåra isvintrar. 
Fartyget var under båda världskrigen rekvirerat av Marinen som kanonbåt och var således då bestyckat. 
Efter att ha haft Västerås som hemmahamn under många år har SS Bore nu, sedan 2012, åter Malmö som hemmahamn och är i funktionsdugligt originalskick. 
Vissa modifieringar i enlighet med Transportstyrelsens regelverk till exempel radar, GPS och så vidare. 
har dock gjorts för att möjliggöra drift till sjöss som traditionsfartyg med passagerare. 
Stockholms hamn byggde två stycken som också hette Isbrytaren I och Isbrytaren II. 
Isbrytaren II var tillräckligt stark för att kunna användas även på öppet hav, varför staten skaffade sig dispositionsrätt över fartyget och kunde använda det på andra platser än i Stockholm. 
I början av 1900-talet byggde även Gävles, Norrköpings och Luleås hamnar isbrytare.
